Urmedicin

Det är Vintersolståndet 2025. Jag hälsar dig, Jordens element, vila och introspektion, kraften i tystnaden och i den mjuka vilda magin. Den magi som gör att vi lever, som flödar genom oss alla, den som en del kallar Gudinnan eller Gud. (För mig kommer det alltid vara en Hen).
Jag hälsar dig, Ljuskraft och eldkraft, mitt i den mörkaste av tider. Må jag aldrig glömma att jag är en del av dig, och att du alltid finns i mig. Att jag alltid har ett Vintersolstånd inom mig, med sin komplicerade dubbelhet, och med sin enkla dualism. Jag hälsar förmågan att vila och ladda om, samtidigt som jag sår fröer till året som kommer.
Det bor en sådan oerhörd kraft i ett nytt års början, och detta är nu. Må jag aldrig glömma att det bara finns ett Nu. Det finns trädbark som gör mig lugn med sin skrovliga yta, det finns kala grenar som redan har hårt packade knoppar inför våren som kommer komma, och som liksom jag bär på mer än vad som syns.
Det bor en sådan oerhörd kraft i denna tid – Må vi alltid fira att vi lever. Nu.

Jag hälsar dig, Björnen, du som lär mig om vilans helighet och inneboende kraft. Att vila är inte att släppa taget – det är att låta stillheten omsluta en och uppfylla en. Att vila är utrymmet mellan inandning och utandning, det där utrymmet när förändringen sker. När katalyskraften gnistrar till och får det att hända. Vad det nu än är. Mitt i vilan är det som det händer. Det är därför den är så livsviktig. Vilan är det osynligas magi – det där som sker under ytan och som vi bara ser resultatet av i efterhand. Skaparkraften.
Och Björnen lär oss om vilan. Likaså Grävling, Igelkott och kräldjur. Dessa djur som lever sina liv nära marken, lyssnar på jorden och grötar runt i jord efter föda. Dessa djur som vilar under vintern.

Detta är en tid för tacksamhet. Den som känner mig vet att jag dock tycker att alla säsonger är rätt tid för tacksamhet. Men denna tid, mellan inandning och hutandning, i ögonblicket just före soluppgång, sår jag tacksamhetsfröer för hela året och firar att det nya kommer.

”Gör av vad du har” skrev min lärare och syster i Väven nyligen. Det var något i mig som hajade till där. Den lilla meningen är större än den ser ut.

Att göra. Vi gör för lite med våra händer, tänker jag. Vi skapar för lite – tänker för mycket. Vem jag är som kan avgöra när något är _för_ mycket eller för lite? Ingen, såklart. Jag är ingen alls egentligen. Men jag tänker ändå att när vardagen är uppslukad av ett evigt scrollande eller korsordslösande eller hjärnan konstant är upptagen med att lösa andra mentala problem eller tankenötter – då kan vi kanske enas om att vi tänker för mycket?! I alla fall om en sätter det i perspektiv till att skapa.

När vi gör något med våra händer så händer något inom oss som har mer att göra med nuet. Med verkligheten. Vi landar i kroppen och blir medvetna om oss själva. I det utrymmet finns en gyllene chans att öppna ytterligare en dörr – till Spirit. Anden. Den neutrala, totala livsenergin som går att bjuda in från den här platsen, när vi bestämmer oss för att skapa något med händerna.

Och från görandet i citatet ovan rör jag mig osökt till den andra delen – det en har. Vad har jag just nu? Har jag två spinkiga små kvistar bara, som ligger där på gräsmattan? Då tvinnar jag ihop dem till en krans som blir en hemlig välsignelse. Har jag ädelstenar och silver och en verkstad – och kunskapen – kan jag tillberka smycken. Inte mer magiska än den där pyttekransen, men magiska på annat vis bara. Har jag inte tillgång till gräsmatta där en kråka tappat två spinkiga kvistar? Då kanske jag har tillgång till mitt eget hår? Det går också att göra en pytteliten krans av. Eller varför inte en fläta där jag knyter in önskningar och berättelser om vem jag vill vara och vem jag är innerst inne.

Har du förstått poängen än, med citatet?

Gör av det du har.

Gör av det du har.

Gör. Skapa. Andas. Var fri.

Ett årshjul kan se ut på många sätt. Det börjar med ett sätt att se på världen som cirkulär. Varje gång som något tar slut så vet jag att dess substans bara övergår i något annat, i en annan form. Så tänker jag kring årshjulet. Det är en karta över transformation, en hemlig helig karta som är öppen för alla att närma sig.

En börjar med att markera ut en cirkel helt enkelt, och markera ut de fyra riktningarna Norr, Öster, Söder och Väster. Dessa är ankare på hjulet – hållare av kraft. De är de krafter du lutar dig mot när det stormar i livet, och i var riktning finns ett av de fyra grundelementen: Jord, Luft, Eld och Vatten. Ungefär där slutar det att bli självklart, för nu upptäcker en att olika människor placerar elementen på olika platser på hjulet. För egen del är det både enkelt och komplicerat. Som ung solitär häxa tyckte jag det var självklart att Elden skulle vara i Söder, med tanke på sommaren och på värmen och ljuset.

Senare – i 20-årsåldern – när jag gick med i en skola för shamansk kunskap fick jag lära mig att i Söder hörde Vattnet hemma. Jag arbetade med det hjulet i över tio år, trots att det kändes fel. Över tio år. Det blir många inkallningar, åkallanden och besvärjelser. För några år sedan under min utbildning till naturprästinna och stavbärare baserade min lärare sin undervisning på det hon fått till sig från en modern keltisk tradition som såg likadan ut i strukturen; Vattnet i Söder.

Nu när jag är mer självständig och har klippt navelsträngen till båda dessa traditioner kan jag återgå till det som känns rätt för mig. I Norr kopplar jag upp mig på Jordens element, i Öster Luft, i Söder Eld och i Väster Vatten. Äntligen liksom. Men. Min poäng är den att ett årshjul kan se ut som _du_ tycker känns rätt. En del lägger till elementen Is i årshjulet. Jag har sett Is i centrum, och så har jag sett Is i norr, och Jord i centrum. Du bestämmer. Är poängen.

Ditt årshjul ska du arbeta med varje dag, knyta an till och ta stöd av. Göra inkallningar av de krafter som hjulet håller, och åkalla gudar och gudinnor och väsen. Bjuda in transformation, be och skapa. Så du behöver ha ett hjul i ryggen som du verkligen kan relatera till. Inte ta någon annans struktur utan att känna efter. Ta tid på dig när du väljer. Arbeta ett tag med hjulet och välj sedan. Låt hjulet finns först i ditt hjärta, sedan på papper eller i annat material.

Börja i hjärtat.

Vi skulle kunna drunkna i mörker just nu. Det är fysiskt mörkt, dagarna är så korta och nätterna känns som de inte tar slut förrän det är förmiddag och sedan börjar det skymma. Lite så. Bor du längre norrut är det ännu mörkare än så!

I världen är det också mörkt. Jag tänker inte gå in i detalj kring vad som händer i världen för jag tror att vi alla är medvetna idag om vad som händer. De som drabbas är våra syskon, var de än befinner sig, och om deras lidande borde göra intryck på dig. Har du inte sett hur djur behandlas i djurindustrin har du också missat en viktig del i detta med mörker och ljus.

En av de viktigaste komponenterna för vår mentala hälsa är att känna att vår existens är meningsfull – att det vi gör har någon slags impact eller positiv effekt någonstans. Så nu vill jag bjuda in dig att testa att faktiskt bli aktiv för djurs rätt under en månad. Ta januari månad till exempel. ”Bli aktiv”? Hur menar du nu? Ska jag ställa mig utanför gårdar och slakterier och protestera – det vägrar jag!

Nej. Det är inte det jag menar! Att ta ställning för djurs rätt att existera som individer är enkelt idag. Information finns några tangenter bort och likaså gäller för frågor och funderingar. Byt ut dina livsmedel mot växtbaserade alternativ – det är min uppmaning till dig. Min inbjudan. Låt dig få känna på hur det känns att verkligen göra skillnad för kännande individer som lider varje dag världen över. Det känns fantastiskt i hjärtat att vara en liten del av lösningen istället för att sjunka in i ett hopplöst mörker. 

Idag, den 13 december, firar vi Lucia och Lussebrud. För mig har Lusse blivit en av de viktigaste högtiderna på årshjulet, som hos mig inte har åtta ekrar, utan nio i och med Henne. Hon kommer med ljuset och värmen i hjärtat, med trösten och framför allt hoppet. Och jag bjuder in dig idag att vara en del av hoppet för andra. För djuren. Låt januari bli en månad då du testar att äta en fullgod växtbaserad kost. Du har tid att göra research och räta ut alla frågetecken nu.

Koppla upp dig på din empati som jag vet finns där. Kallar du dig djurvän? Bra! Då är det bara att sluta behandla vissa djur bra och andra illa. Var konsekvent i din empati och var ett föredöme, istället för att komma med ursäkter och istället för att prioritera dina smaklökar framför djurs lidande. Våga vara generös med det goda som finns inom dig. Strössla det som om det vore det sista du kunde göra i livet. Generöst och i drivor!

Ljuset i ditt liv kommer öka.

En utesittning är en ceremoni då en fördjupar kontalten med en själv och naturen. Lite sammanfattande. Vissa människor har som yrke att verka i naturen, men inte de flesta av oss. Vi som lever ett liv i asfaltsdjunglar eller som har mugglarjobb behöver aktivt ta oss ut i naturen för att komma tillbaka dit, hem, in. Utesittningsceremonin är ett redskap att ta till när en behöver svar på något särskilt frågetecken, när en står vid ett vägskäl, övergångsperiod i livet, eller när en helt enkelt vill komma djupare in i sig själv.

I min erfarenhet och i mitt tycke ramas den bästa utesittningen in av en ceremoni både innan och efter. Den kan såklart se ut på olika sätt – själv brukar jag göra sten- och trädceremonier. Stenceremoni innan för att släppa taget om det som jag inte längre behöver bära på, och efteråt en trädceremoni för att uppleva expansionen både nedåt och uppåt. Under själva utesittningen äter en inte mat – om en inte har medicinska skäl – och en har inte telefon eller kamera med sig. Möjligen anteckningsmaterial, men jag föredrar faktiskt att lämna det hemma det också. Jag skriver när jag kommit hem.

Den första utesittningen jag gjorde var lite speciell. Jag var i 20-årsåldern och syftet var att möta Döden och förvandla hen till en allierad. Att göra Döden till en allierad innebär att en skapar vänskapliga band till Döden, och slipper överraskas av hen. Vi var ett gäng nyfikna individer som gick en krigarutbildning med shamanska redskap och det var högsommar. För att möta Döden på detta sätt skulle vi gräva vår egen grav. Vi hade fått tillgång till ett stort fält där vi kunde husera på villkor att vi lade tillbaka grästorven efteråt.

Det var svettigt och monotont att gräva. Graven skulle bli djup, och ha en liten hylla i ena änden, för ett magiskt redskap – den heliga Pipan. Vi började strax efter lunch och var klara efter några timmar. Ingen kvällsmat. Ceremonin hade redan börjat, i och med det monotona och slitsamma arbetet. Kroppen var slutkörd och hjärnan blank, av fokus och av att hantera tröttheten i kroppen.

Kvällen kom och det var dags att påbörja själva kärnan i ceremonin. Ner med magiska redskap och en själv i graven under de sista timmarna före skymningen – det var varm sen eftermiddag, men nere i graven var det svalt. Våra lärare gick från grav till grav och täckte över var och en av oss med brädor och trasmattor och presenningar som tyngdes ned med stora stenar. Det blev långsamt svart runtomkring mig.

Jord. Det var jord överallt runt mig. Det var bara jag och jordelementet. Ingen ficklampa, inget ljus kom in. Det jag hade var min tändare till smudge och till att tända Pipan. Ceremonin pågick under denna långa natt och jag drömde med Döden och skapade band till hens väsen som aldrig brutits sedan dess. En regnstorm förde mig tillbaka till verkligheten en stund, och jag kallade på mina lärare genom deras heliga namn och skickade känslan av desperation jag hade då det sakta men säkert började regna in i graven. Det funkade klockrent och de kom för att fixa till presenningar och stenar.

När graven öppnades nästa morgon och ljuset strömmade ner över mig var det som att födas på nytt. En svetthydda i tacksamhetens tecken blev pricken över i:et och jag kände skiftet i mig. På en natt hade jag vuxit flera decimeter inombords. När jag idag anordnar utesittningar för mig själv eller andra är det denna ceremoni jag har som guide. Rejält med jobb före, fastän mer ceremoniellt än  fysiskt – och något konkret att jobba med under sittningen, samt en markering efteråt av den transformation som ägt rum.

Vi behöver mer ceremonier i våra liv. Vi behöver mer magi. Utesittning är en fantastisk metod! Ut med dig bara – om det så är bara över en dag då du ägnar dig åt att fasta och umgås med naturen och dina egna tankar. Det är tillräckligt för att skapa nya utrymmen i dig, och transformera det som är uttjänt.

En av veckans höjdpunkter var helt klart resan jag gjorde till tidigare liv. I samband med en kurs jag går fick jag och en annan deltagare i läxa att resa till våra gemensamma tidigare liv. Kraftfullare upplevelse får jag leta efter i minnet.

Kanske den där krigarsvetthyddan jag var med om för över 15 år sedan? Eller när jag förkroppsligade Valfreja i ceremoni för några år sedan, och knappt kunde komma tillbaks eftersom en del av mig inte ville tillbaka alls. Kanske när jag blev vittne till en gruppvåldtäkt i Kongo och för en sekund lämnade min kropp? Eller när jag återigen gjorde det vid mitt självmordsförsök för ca tio år sedan?

Jag vet inte. Men jag vet att denna upplevelse kommer stanna kvar i mig som en av de starkaste erfarenheterna i mitt liv. Jag såg den andra personens minnen där även jag var med. De flesta var bilder av oss i ceremoniella sammanhang där vi arbetade tillsammans med antingen helande eller i mer rituell setting. Det var också bilder från vår gemensamma barndom, vid vissa tillfällen var vi vänner, vid andra nedslag genom historien var vi syskon.

Dels var det ju en upplevelse bara att göra en sådan resa! Det var också något utöver det vanliga eftersom jag använde allt jag tidigare lärt mig och blev tvungen att strunta i eventulla röster om dåligt självförtroende som annars gör sig hörda i tid och otid. Jag blev tvungen att kliva in i mitt starka trygga jag och ta kommando över mig själv. (Note to self: borde vara där oftare!) Det var också något utöver det vanliga eftersom det faktiskt gick! Jag hittade den andra personen och hens minnen, och fick tydliga bilder av hur vi känt och arbetat tillsammans över många olika liv. Våra livstrådar är sammanvävda.

En ska ska tilläggas: Vi känner inte varandra i detta liv, något som ökar på känslan av ”awe” och känslan av att vara nära något mäktigt och större än jag själv. Och slutligen; ett råd till dig som läser – företa inte en resa till någon annans minnen om du inte har den personens tillstånd. Respektera andras privatliv, och kliv inte rakt in.

Vi hör alla samman, ja, men det finns fortfarande något som heter privat sfär.

Den mörkaste tiden. Det är ok att känna sig trött nu. Kroppen behöver vila. Det är ok att känna sig låg. Seg. Långsam. Kroppen har sin egen rytm, som är knuten till årstiderna, även om en själv inte tänker på det.

Runt den 13e december infaller en alldeles speciell högtid – den 9e årstiden. Ett mörkt hål i tiden. Precis innan Vintersolstånd och efter att firandet av förföräldrarna är avslutat. Efter sista skörden och efter att all den där energin har tagit slut. När det är som mörkast.

Det finns teorier som säger att Lussebrud eller Lusse är en egen aspekt av gudinnan Freja, och att Hon firades vid tiden runt den 13e december. För tidigare räknades Vintersolståndet inte in vid den 21a, utan just runt den 12-13e.

Jag väljer att fira Lusse. Jag behöver känna att det finns hopp i världen just nu, innan det vänder vid solståndet, och det långsamt blir ljusare. För just nu är det så tröstlöst mörkt. Och det är just det Hon kommer med; tröst. Hopp. En fackla inne i mörkret, som sprider lite lokal värme och ljus. En påminnelse om att det _finns_ ljus – att det finns skönhet och värme trots att det inte syns nu.

Jag deltar som publik på skolans Luciafirande och fäller alltid en tår eller två, för att gudinnan Lusse kommer så nära just då. ”Så mörk är natten i midvintertid, men se, då nalkas Lucia”. Jag struntar i den kulturella  namnförskjutningen och bara njuter av stämningen och sången. Och blir uppfylld av Lussebrud. 

Nyligen fick jag uppleva minnen från tidigare liv, och bland annat ett var talande. I sällskap med en naturpräst i full renskrud var jag prästinna iklädd vitt och rött, och förkroppsligande en ljusets gudinna. Var det en nordslavisk/sibirisk släkting till Lusse? Jag vet inte, men jag leker med tanken.  Och kanske får jag reda på det, vid ytterligare resor i framtiden. Tvivlar på att de nordslaviska folken _inte_ haft en gudinna för ljus och värme, men jag ska försöka fördjupa mig i det och ta reda på det, så jag har fakta på fötterna.

Men kom ihåg att vara varsam med dig själv just nu, vad du än tror på. Din kropp och hela ditt system behöver vila, och mörkret finns till för det.

Om jag sitter riktigt stilla kan jag höra dem viska tvärs över evigheter av tid. Om jag är stilla, och framför allt tystnar inuti, kan jag höra mina förföräldrar viska.

Du kan, viskar de. Du finns av en anledning, och du behövs. Just du. Vi står bakom dig, fortsätter de envist viska. Ja, de viskar, men deras röster hörs tydligare än alla algoritmer som skriker till mig dagarna i ända. (Note to self; Lägg ifrån dig telefonen lite oftare! Så du hör det som verkligen är av värde.)

Efter att jag gick in i utmattning år 2013 var jag sjukskriven i tre år. Min själ var nattsvart då. Inget ljus någonstans. Inte förrän jag började lyssna på det där jag visste fanns, det där större än jag själv. Livskraften i allt. Det som mina förföräldrar viskar så högljutt om att jag måste följa. Kraften. Följ dina hungrar, säger de – allt det där din själ törstar efter.

Så jag försöker. Och det blir allt lite ljusare när jag gör det. Gryningsvävaren heter jag ju, bland annat, och visst väver jag i gryningen. Väver fram ljuset, väver inuti ljuset. Kommer ut ur mörkret med solen på mina axlar. Det var länge sedan nu jag hade min själs svarta natt, men jag minns hopplösheten och bristen på ork som om det var igår. Så jag dömer inte. Jag lyssnar, och väntar. Ett ord leder till en annat. Leder vidare.

Mina förföräldrar använder språk jag inte förstår, men jag förstår det de säger ändå – och så säger folk att magi inte finns! Obegripligt. Lika obegripligt att förstå när man sitter i gryningsljuset eller ser stjärnorna en klar kall natt. Det är där mina hungrar finns. Det är där jag ska fokusera min uppmärksamhet.

Mera stjärnhimlar! Mer dofter under eftermiddagen på långa sommardygn! Mer bad i mörka sjöar under sommarnätterna. Fler nätter ute i skogen och mer uppskattning av mig själv. Det där sista… när de hör mig ropar de Hurra! Jag har svårt att ge mig själv uppskattning. Det jag gör duger inte, har jag fått lära mig, och det är svårt att lära om något man levt med ett helt liv. Men jag försöker igen, och igen. Bakom mig finns en stor grupp människor som håller mig, de som levt för länge sedan, och de som levde för 40 år sedan när jag var barn. De har annorlunda kläder på sig, några av dem, och deras ansikten är åldrade, de flesta av dem.

Mina själshungrar är viktiga, jag vet ju det, men vardagens liv och detaljer får mig ibland att tappa det perspektivet. (En till Note to self; Gör inte det.) Låt inte det ske. För; varje person jag möter när jag är i mitt sanna jag får se något speciellt. En människa med integritet och med balans mellan sitt mörker och ljus. Och hur är det nu egentligen – det är få saker som är viktigare i livet, eller hur?

Efter många års shamanskt och magiskt arbete har jag långsamt blivit medveten om dragningen till mina rötter. Eller – medveten har jag alltid varit, men numera har kopplingen till dem blivit extra stark, och väldigt viktig för hur jag kommer fortsätta utvecklas magiskt och själsligt. För dessa två är tätt länkade – det magiska arbetet följer en genom vardag och högtid, genom natt och dag, och speglar sig i själen, liksom själen kommer till uttryck i det magiska arbetet.

Mina rötter går via Tjeckien vidare österut, på den tiden när dessa länders gränser såg annorlunda ut. Före de stora krigen till exempel. Har alltid vetat i ryggmärgen att jag haft rötterna i Sibirien, och med rötter menar jag både de biologiska rötterna, men kanske ännu mer de rötter som är länkade till tidigare liv. De andliga rötterna och de känslomässiga. De erfarenhetsbaserade. De olika jag som jag varit har arbetat med magi i många generationer, utvecklats och invecklats i den elektriskt blå färgen som jag alltid hållit helig, ovetande om att den är helig för just dessa folk österut och norrut.

Fördjupar mig i teoretiska kunskaper om dessa länders folklegender och magi, och håller på att väcka upp minnen från mina liv som kvinnlig magiker i ett östeuropeiskt liv, och liv i det karga landskapet ännu längre öster- och norrut.

Detta arbete kräver guidning, i alla fall för mig. Livet och mina ärr har skapat en inneboende osäkerhet i mig, som ibland hindrar mig från att ta nödvändiga steg. Då är en guide bra att ta hjälp av, både rent kunskapsmässigt men också för att få en varsam spark i baken när det behövs. Rätt ord vid rätt tidpunkt. Har äntligen hittat en guide som kan hjälpa med detta, och som är både i ‘No Pity’/no-bullshit OCH som har ett stort hjärta. En riktig lärare.

Fortsättning följer!

Det finns platser i mig där jag känner enorm skuld, skam och smärta. De visar sig, ibland tonar de bort lite, men de är alltid närvarande.

Men så, emellanåt kommer ögonblick av rakryggad stolthet och sveper in. Bosätter sig i mitt hjärta. Var jag kommer ifrån, vad jag vatit en del av, de olika rollerna jag spelat i andra människors liv. Och där finns stolthet över min litenhet och verkligheten i och med den litenheten också – det är vad som det är liksom. 
Ögonblick av fred med mig själv. Ögonblick av acceptans och förlåtelse.

Det finns saker inombords jag aldrig kommer att förlåta, men vissa saker faller på plats till slut. Jag föraktar inte längre mig själv för att jag inte blivit en supernova. Jag bara är, och den mognaden kan jag känna stolthet över. Jag kan lyssna utan att fokusera på något annat än personen framför mig, och jag kan se kopplingarna mellan en persons tusentals minibeslut genom hela hens liv.

Jag har en plats. Någon slags plats. Jag kan få människor att känna sig sedda. Det är inte lite. Även om jag är pytteliten i sammanhanget.