Urmedicin

Att sträva efter något mer är något gott och bra, får vi lära oss. Vi får lära oss att man inte ska nöja sig med halvdana mesyrer utan fortsätta slita för att nå vidare. Vidare. Upp. Ut. Någonstans. Någonstans ännu bättre, där vi är mer medvetna, har mer pengar, har fler vänner, har mer tid, har mer….. Har mer.

Jag har levt så. Kanhända är det bara jag som funkat så men jag tvivlar på det. När jag var 16 började jag jobba vid sidan av skolan, eftersom jag redan hade flyttat hemifrån och skulle vara duktig – en härlig kombo minsann! Jag fortsatte sedan hela livet med olika yrken parallellt med mina studier, och hela tiden – under alla dessa år – fanns den underliggande motivationen att hitta något bättre, något annat, något som skulle skapa mening och vilja. Något som skulle lyfta mig till ett högre plan på sätt och vis. I samma veva började jag gå kurser i att utveckla min personlighet, och det var samma sak där – man skulle hela tiden vidare, utvecklas och växa till något större, krysta fram nya former av en själv och aldrig någonsin nöja sig.

Den som känner mig vet att jag brinner för det vi kallar skuggarbete. Att se de små och fula sidorna hos sig själv i vitögat och ta hand om dem. Att se sig själv – och transformera det som är redo. Det jag menar med ovan ord är inte en klagolåt över behovet av skuggarbete, utan snarare en fråga. Behöver vi kämpa oss blå för att hela tiden komma till något bättre? Något mer välbetalt, något som på ett magiskt vis ska få oss att må bra per automatik?

Jag tror inte längre det. Jag tror på skuggarbete, men ett arbete som bottnar i självmedkänsla, inte hänsynslöshet. Ett arbete som grundar sig på vänlighet och avslappning istället för tvång och våld. Och när det gäller våra yrkesval… För mig har det tagit lång tid att hitta rätt yrke, även om jag hade kunnat nå hit tidigare om jag bara lyssnat på min intuition. Nu jobbar jag med ett yrke jag tycker är viktigt för samhället, och det är en av de viktigaste kriterierna för mig själv också.

Trots detta inställer sig de där gamla tankarna och vanan att ifrågasätta det jag faktiskt har. Ska jag vidare? Vad ska jag göra utöver mitt dagjobb? Driva projekt? Starta årsprogram och årsvandringar så jag går in i väggen? Det jag gör räcker inte!!

Det är starka röster, det där. Men jag hör dem för vad de är. Röster. Någonstans ifrån kommer de, men inte är det från min kropp. Inte kommer de från min intuition, och inte är de rotade i mina heliga själshungrar!

När min själ hungrar efter att utforska andligt ledarskap och att utvecklas genom att undervisa, _då_ kan jag börja fundera på kurser och årsvandringar igen. Det är då jag kommer klara av det utan att gå under.

Kanske behöver vi sträva lite mindre efter _mer_. Kanske behöver vi lyssna mer på kroppens röst, titta upp och se oss omkring på det vi har. Radikal förändring är bra när den kommer från våra rötter, från våra kroppar, men kanske ska vi undvika att pressa en kub in i ett runt hål bara för att visa att vi kan.

20260208
Jag började min andliga resa i 11-årsåldern. Har försökt hitta ett sammanhang ett helt liv – jag är 48 nu.
Inte förrän just idag – en grå råkall februaridag – inser jag att jag äntligen hittat rätt. Hittat hem. Och det är inte att jag hittat rätt titel att kalla mig själv, inte rätt grupp av människor. Inte att jag hittat en roll att spela, eller en uppgift att göra.
Har hela livet spelat Duktig Flicka, och lyckats rätt bra, men det krävdes att jag gjorde ett misstag gentemot en andlig lärare, och därpå följande skamkänslor och inre straff för att jag skulle landa i det jag har.

Jag har Mig.

Det vill säga, inte så lite. Jag har inte längre ett skriande behov av att höra samman med en grupp likasinnade. Det kan vara otroligt givande att umgås med dem, men jag _behöver_ dem inte längre. Jag behöver heller inte längre en publik eller en läxa för att upprätthålla en andlig disciplin. Och nej, jag skäms inte över den jag varit, den person som har behövt allt detta – den jag var har format den jag är. Och utan henne skulle jag inte stå stadigt idag.

Det föll på plats idag framför altaret. Ingen som hörde mig. Ingen som såg mig. Ingen lärare som förväntade sig en redogörelse av min upplevelse.
Bara jag och andarna. Min relation till dem och vår relation till varandra. Min tacksamhet var äkta, från hjärtat – och jag kände deras kärlek tillbaka.

Jag har inte skrivit så ofta på senaste tiden, och detta beror på att jag är så nära utmattning en människa kan komma utan att sjukskriva sig. Men detta är viktigt, och en milstolpe för mig. Det förtjänar att belysas ett ögonblick – att firas. Jag firar med att dela det.

För första gången kan jag också känna en gnutta äkta tacksamhet gentemot mig själv. Att tillåta mig själv att släppa taget om dessa järnkäppar som hållit mig upprätt – andras roll i mitt liv – och kunna slappna av totalt inombords. När jag lyfter blicken kan jag se mig för den jag är. Människa. Misstag och litenhet. Mod och viljekraft. Fri.

Tänker mycket på djuret björn just nu. Drömmer om björnar om nätterna, och ofta handlar det om människor som ser ut som björnar eller som förvandlas till ett slags björn-människohybrid. Det som intresserar mig främst är den europeiska och slaviska brunbjörnen. När man läser på får man en liten inblick i hur olika björnar är inom gruppen nämligen. Ordet björn betyder ‘brun’  och man tror att det funnits ett heligt hemligt namn på djuret som man kände till emn som var just hemligt på grund av djurets särskilda krafter. De vardagliga namnen var dock många, så som vanligt var och är med andra varelser eller företeelser som vi människor tycker är speciella. Det verkliga namnet på djuret skulle man inte uttala, utan det var tabubelagt, för använde man det kunde man ådra sig djurets andes vrede och råka illa ut, eller dra till sig det fysiska djuret och råka illa ut på det viset. Brunbjörnen går i ide under vintern. Det är ingen riktig dvala, för björnen går förhållandevis lätt att väcka upp, men både kroppstemperatur och andning sjunker rejält ändå. Vilan tillbringas i en grotta eller jordhåla, och under den perioden föds också honans ungar. Detta gör ju att honan måste äta extra mycket under sensommar och höst för att klara både sig och ungarna genom vintermånaderna. Björnen är allätare, men inför vintern är det blåbär som är den viktigaste födan.

Begreppet Bärsärk är namn på en särskild grupp krigare under forntiden. Dessa krigare ingick i en egen gemenskap där brödraskapet spelade stor roll, och där man vigde sig åt Oden. Inom gruppen rådde egna seder och bruk, och man krigade ensam, precis som björnar gör. De är djur som rör sig ensamma, förutom när ungarna fortfarande finns nära mamman, eller under parningen. Bärsärkarna anlitades som krigare i förtrupp, eller som livvakter.

Varför denna svada om björnar?

Jo. När man vill lära känna en varelse – djur, mineral eller växt – behöver man veta något om hela spektrat hos den varelsen. Detta är viktigt för den andliga kontakten. Det duger inte att fantisera, inte heller att enbart företa en själsresa till björnens ande och umgås – man visar grundläggande respekt genom att lära sig så mycket man kan om varelsen ifråga. Det är normal hyfs.

Själv försöker jag att leva cykliskt, och under årshjulet finns björnen på plats på flera ställen. Då uppmärksammar jag Hen, reser till Hen och umgås, samt styr mina drömmar till att inkludera Hen. Allt för att visa respekt och hedra Hen med att lägga energi och tid på att uppmärksamma Hen.

När drömmar dyker upp spontant som de gör för mig just nu är det något som behöver komma upp till ytan. Björnen symboliserar olika saker beroende på var på årshjulet man vill hedra Hen. Det kan vara mödraskap, råstyrka, vila och drömmar, eller att vakna upp från vilan. Just i skrivande stund är vi mitt i vilan. Början på januari och med  snölandskap. Våra kroppar är trötta, och hos somliga av oss även hjärnan. Vi behöver gå ner i varv och lyssna på detta. Passa på att vila när du kan, och hitta tillbaka till en naturlig rytm som är i samklang med naturen.

Lyssna på björnen – vila, och dröm.

Det nya året börjar snart. Hur var det nu med 2025? Fick du gjort det där du sade du skulle i januari? Tillbringade du mer tid med din familj? Scrollade du lite mindre? Fick du ordning på ekonomin? Slutade du konsumera i onödan? Åt du mer hälsosamt? Började du träna?

Ärligt talat – jag blir stressad bara av att skriva de där frågorna.

Vad sägs om det här istället: Tack för att jag har en familj. Med allt vad det innebär såklart. Tack för att de finns. Tack för att jag har tillgång till en hel värld via min telefon, som i sin tur är byggd på afrikanskt blod –  Tack. Tack för att jag har en inkomst som gör att jag kan betala allt som ska betalas. Tack för att jag har råd att ibland unna mig något speciellt. Tack för att jag har mat på bordet varje dag, vad den maten än består av. Tack för att det finns mat fri från grymhet, misshandel och död. Tack för att jag låtit min kropp få vila.

Jag är medelålders nu. Saker och ting händer i ett annat tempo inombords. Ju fler ”borden” desto mer stress, och ju mer stress desto mindre tid och ork att lära mig något nytt och växa. Så inga borden. Jag finns här och nu. Vad får mig att må bra? En växtbaserad kost och att röra på kroppen. Ett jobb jag tycker om och ett vänligt men bestämt Nej till att överkonsumera. Ett leende mot min spegelbild, och konsekvent vänlighet mot andra. En vägran att ta skit – från andra och från mig själv.

Önskelistan för år 2026 är kort. Jag vill lyssna mer på mig själv. Inte ska. Vill. I det ordet bor frågan nämligen; Skulle inte du göra det du ville? Jo justja.

Jag tänker just nu mycket på året som gått. För mig har det handlat om ett specifikt mönster som jag suttit fast i sedan tonåren, och som har med pengar och överkonsumtion att göra. Året som gått har jag ställts öga mot öga med detta mönster, som om det vore ett trehövdat monster. Det kanske det är också. Jag har inte lyckats krångla mig ur just den specifika tvångströjan.

Har tänkt mycket på varför jag har det mönstret, även om jag här inte kommer gå in i detalj vad det för med sig. Jag har inte lyckats helt att bena ut ur vad mönstret (monstret!) uppkommit, utan fokuserar nu all min kraft på att ta mig ur. Vilka nycklar har jag i bakfickan jag kan ta till? Hur långt räcker det att bara vilja? Och när måste man ta hjälp? Jag kommer att göra detta till min heliga mission, mitt heliga uppdrag detta år – att på riktigt omfamna att leva i ekonomiskt överflöd, utan att sabotera för mig själv.

Ett av de viktigaste knepen jag har i min arsenal av häxkonster är tacksamhet. När jag ställer in mig på känslan av tacksamhet så öppnas en helt annan verklighet inom mig. Någonstans inombords skapas en avslappning till att börja med, och den i sin tur ger utrymme – space – en plats som inte är proppad med borden och måsten och sår som ska läkas hit och dit. Det spacet är stilla. Ett stilla rum. Där kan allt hända. Precis vad som helst, verkligen.

Tacksamhet ensamt tar inte död på ett mönstermonster man levt med i fyrtio år, dock. Jag kommer behöva beslutsamhet. Jag kommer behöva stoppa min konsumtion när jag är mitt i mönstret och knappt vet om att jag är där. Jag kommer behöva säga ett bestämt Nej till mig själv. Kommer behöva var vuxen med mig själv. Ja, jag säger _med_ mig själv, inte mot. Min intention är inte att göra livet surt för mitt inre barn, utan att finnas där för hen och hjälpa hen till att förstå gränser och sig själv.

Ett mönster man levt så länge med som fyrtio år – där måste man gå in från olika håll samtidigt. Det räcker inte att förstå att det finns ett problem – i så fall hade jag blivit fri från det för länge sedan. Jag kommer förutom beslutsamhet även behöva påminna mig dagligen om tacksamhet över allt det jag faktiskt har. Det är som sagt en av mina viktigaste nycklar. En universalmedicin. Utöver det kommer jag ha regelbundna familjemöten i mitt inre landskap, för att förstå behov och kanske kanske lösa en och annan knut.

Att möta sina monster med tacksamhet. Det tror jag på.

Det är Vintersolståndet 2025. Jag hälsar dig, Jordens element, vila och introspektion, kraften i tystnaden och i den mjuka vilda magin. Den magi som gör att vi lever, som flödar genom oss alla, den som en del kallar Gudinnan eller Gud. (För mig kommer det alltid vara en Hen).
Jag hälsar dig, Ljuskraft och eldkraft, mitt i den mörkaste av tider. Må jag aldrig glömma att jag är en del av dig, och att du alltid finns i mig. Att jag alltid har ett Vintersolstånd inom mig, med sin komplicerade dubbelhet, och med sin enkla dualism. Jag hälsar förmågan att vila och ladda om, samtidigt som jag sår fröer till året som kommer.
Det bor en sådan oerhörd kraft i ett nytt års början, och detta är nu. Må jag aldrig glömma att det bara finns ett Nu. Det finns trädbark som gör mig lugn med sin skrovliga yta, det finns kala grenar som redan har hårt packade knoppar inför våren som kommer komma, och som liksom jag bär på mer än vad som syns.
Det bor en sådan oerhörd kraft i denna tid – Må vi alltid fira att vi lever. Nu.

Jag hälsar dig, Björnen, du som lär mig om vilans helighet och inneboende kraft. Att vila är inte att släppa taget – det är att låta stillheten omsluta en och uppfylla en. Att vila är utrymmet mellan inandning och utandning, det där utrymmet när förändringen sker. När katalyskraften gnistrar till och får det att hända. Vad det nu än är. Mitt i vilan är det som det händer. Det är därför den är så livsviktig. Vilan är det osynligas magi – det där som sker under ytan och som vi bara ser resultatet av i efterhand. Skaparkraften.
Och Björnen lär oss om vilan. Likaså Grävling, Igelkott och kräldjur. Dessa djur som lever sina liv nära marken, lyssnar på jorden och grötar runt i jord efter föda. Dessa djur som vilar under vintern.

Detta är en tid för tacksamhet. Den som känner mig vet att jag dock tycker att alla säsonger är rätt tid för tacksamhet. Men denna tid, mellan inandning och hutandning, i ögonblicket just före soluppgång, sår jag tacksamhetsfröer för hela året och firar att det nya kommer.

”Gör av vad du har” skrev min lärare och syster i Väven nyligen. Det var något i mig som hajade till där. Den lilla meningen är större än den ser ut.

Att göra. Vi gör för lite med våra händer, tänker jag. Vi skapar för lite – tänker för mycket. Vem jag är som kan avgöra när något är _för_ mycket eller för lite? Ingen, såklart. Jag är ingen alls egentligen. Men jag tänker ändå att när vardagen är uppslukad av ett evigt scrollande eller korsordslösande eller hjärnan konstant är upptagen med att lösa andra mentala problem eller tankenötter – då kan vi kanske enas om att vi tänker för mycket?! I alla fall om en sätter det i perspektiv till att skapa.

När vi gör något med våra händer så händer något inom oss som har mer att göra med nuet. Med verkligheten. Vi landar i kroppen och blir medvetna om oss själva. I det utrymmet finns en gyllene chans att öppna ytterligare en dörr – till Spirit. Anden. Den neutrala, totala livsenergin som går att bjuda in från den här platsen, när vi bestämmer oss för att skapa något med händerna.

Och från görandet i citatet ovan rör jag mig osökt till den andra delen – det en har. Vad har jag just nu? Har jag två spinkiga små kvistar bara, som ligger där på gräsmattan? Då tvinnar jag ihop dem till en krans som blir en hemlig välsignelse. Har jag ädelstenar och silver och en verkstad – och kunskapen – kan jag tillverka smycken. Inte mer magiska än den där pyttekransen, men magiska på annat vis bara. Har jag inte tillgång till gräsmatta där en kråka tappat två spinkiga kvistar? Då kanske jag har tillgång till mitt eget hår? Det går också att göra en pytteliten krans av. Eller varför inte en fläta där jag knyter in önskningar och berättelser om vem jag vill vara och vem jag är innerst inne.

Har du förstått poängen än, med citatet?

Gör av det du har.

Gör av det du har.

Gör. Skapa. Andas. Var fri.

Ett årshjul kan se ut på många sätt. Det börjar med ett sätt att se på världen som cirkulär. Varje gång som något tar slut så vet jag att dess substans bara övergår i något annat, i en annan form. Så tänker jag kring årshjulet. Det är en karta över transformation, en hemlig helig karta som är öppen för alla att närma sig.

En börjar med att markera ut en cirkel helt enkelt, och markera ut de fyra riktningarna Norr, Öster, Söder och Väster. Dessa är ankare på hjulet – hållare av kraft. De är de krafter du lutar dig mot när det stormar i livet, och i var riktning finns ett av de fyra grundelementen: Jord, Luft, Eld och Vatten. Ungefär där slutar det att bli självklart, för nu upptäcker en att olika människor placerar elementen på olika platser på hjulet. För egen del är det både enkelt och komplicerat. Som ung solitär häxa tyckte jag det var självklart att Elden skulle vara i Söder, med tanke på sommaren och på värmen och ljuset.

Senare – i 20-årsåldern – när jag gick med i en skola för shamansk kunskap fick jag lära mig att i Söder hörde Vattnet hemma. Jag arbetade med det hjulet i över tio år, trots att det kändes fel. Över tio år. Det blir många inkallningar, åkallanden och besvärjelser. För några år sedan under min utbildning till naturprästinna och stavbärare baserade min lärare sin undervisning på det hon fått till sig från en modern keltisk tradition som såg likadan ut i strukturen; Vattnet i Söder.

Nu när jag är mer självständig och har klippt navelsträngen till båda dessa traditioner kan jag återgå till det som känns rätt för mig. I Norr kopplar jag upp mig på Jordens element, i Öster Luft, i Söder Eld och i Väster Vatten. Äntligen liksom. Men. Min poäng är den att ett årshjul kan se ut som _du_ tycker känns rätt. En del lägger till elementet Is i årshjulet. Jag har sett Is i centrum, och så har jag sett Is i norr, och Jord i centrum. Du bestämmer. Är poängen.

Ditt årshjul ska du arbeta med varje dag, knyta an till och ta stöd av. Göra inkallningar av de krafter som hjulet håller, och åkalla gudar och gudinnor och väsen. Bjuda in transformation, be och skapa. Så du behöver ha ett hjul i ryggen som du verkligen kan relatera till. Inte ta någon annans struktur utan att känna efter. Ta tid på dig när du väljer. Arbeta ett tag med hjulet och välj sedan. Låt hjulet finns först i ditt hjärta, sedan på papper eller i annat material.

Börja i hjärtat.

Vi skulle kunna drunkna i mörker just nu. Det är fysiskt mörkt, dagarna är så korta och nätterna känns som de inte tar slut förrän det är förmiddag och sedan börjar det skymma. Lite så. Bor du längre norrut är det ännu mörkare än så!

I världen är det också mörkt. Jag tänker inte gå in i detalj kring vad som händer i världen för jag tror att vi alla är medvetna idag om vad som händer. De som drabbas är våra syskon, var de än befinner sig, och om deras lidande borde göra intryck på dig. Har du inte sett hur djur behandlas i djurindustrin har du också missat en viktig del i detta med mörker och ljus.

En av de viktigaste komponenterna för vår mentala hälsa är att känna att vår existens är meningsfull – att det vi gör har någon slags impact eller positiv effekt någonstans. Så nu vill jag bjuda in dig att testa att faktiskt bli aktiv för djurs rätt under en månad. Ta januari månad till exempel. ”Bli aktiv”? Hur menar du nu? Ska jag ställa mig utanför gårdar och slakterier och protestera – det vägrar jag!

Nej. Det är inte det jag menar! Att ta ställning för djurs rätt att existera som individer är enkelt idag. Information finns några tangenter bort och likaså gäller för frågor och funderingar. Byt ut dina livsmedel mot växtbaserade alternativ – det är min uppmaning till dig. Min inbjudan. Låt dig få känna på hur det känns att verkligen göra skillnad för kännande individer som lider varje dag världen över. Det känns fantastiskt i hjärtat att vara en liten del av lösningen istället för att sjunka in i ett hopplöst mörker. 

Idag, den 13 december, firar vi Lucia och Lussebrud. För mig har Lusse blivit en av de viktigaste högtiderna på årshjulet, som hos mig inte har åtta ekrar, utan nio i och med Henne. Hon kommer med ljuset och värmen i hjärtat, med trösten och framför allt hoppet. Och jag bjuder in dig idag att vara en del av hoppet för andra. För djuren. Låt januari bli en månad då du testar att äta en fullgod växtbaserad kost. Du har tid att göra research och räta ut alla frågetecken nu.

Koppla upp dig på din empati som jag vet finns där. Kallar du dig djurvän? Bra! Då är det bara att sluta behandla vissa djur bra och andra illa. Var konsekvent i din empati och var ett föredöme, istället för att komma med ursäkter och istället för att prioritera dina smaklökar framför djurs lidande. Våga vara generös med det goda som finns inom dig. Strössla det som om det vore det sista du kunde göra i livet. Generöst och i drivor!

Ljuset i ditt liv kommer öka.

En utesittning är en ceremoni då en fördjupar kontakten med en själv och naturen. Lite sammanfattande. Vissa människor har som yrke att verka i naturen, men inte de flesta av oss. Vi som lever ett liv i asfaltsdjunglar eller som har mugglarjobb behöver aktivt ta oss ut i naturen för att komma tillbaka dit, hem, in. Utesittningsceremonin är ett redskap att ta till när en behöver svar på något särskilt frågetecken, när en står vid ett vägskäl, övergångsperiod i livet, eller när en helt enkelt vill komma djupare in i sig själv.

I min erfarenhet och i mitt tycke ramas den bästa utesittningen in av en ceremoni både innan och efter. Den kan såklart se ut på olika sätt – själv brukar jag göra sten- och trädceremonier. Stenceremoni innan för att släppa taget om det som jag inte längre behöver bära på, och efteråt en trädceremoni för att uppleva expansionen både nedåt och uppåt. Under själva utesittningen äter en inte mat – om en inte har medicinska skäl – och en har inte telefon eller kamera med sig. Möjligen anteckningsmaterial, men jag föredrar faktiskt att lämna det hemma det också. Jag skriver när jag kommit hem.

Den första utesittningen jag gjorde var lite speciell. Jag var i 20-årsåldern och syftet var att möta Döden och förvandla hen till en allierad. Att göra Döden till en allierad innebär att en skapar vänskapliga band till Döden, och slipper överraskas av hen. Vi var ett gäng nyfikna individer som gick en krigarutbildning med shamanska redskap och det var högsommar. För att möta Döden på detta sätt skulle vi gräva vår egen grav. Vi hade fått tillgång till ett stort fält där vi kunde husera på villkor att vi lade tillbaka grästorven efteråt.

Det var svettigt och monotont att gräva. Graven skulle bli djup, och ha en liten hylla i ena änden, för ett magiskt redskap – den heliga Pipan. Vi började strax efter lunch och var klara efter några timmar. Ingen kvällsmat. Ceremonin hade redan börjat, i och med det monotona och slitsamma arbetet. Kroppen var slutkörd och hjärnan blank, av fokus och av att hantera tröttheten i kroppen.

Kvällen kom och det var dags att påbörja själva kärnan i ceremonin. Ner med magiska redskap och en själv i graven under de sista timmarna före skymningen – det var varm sen eftermiddag, men nere i graven var det svalt. Våra lärare gick från grav till grav och täckte över var och en av oss med brädor och trasmattor och presenningar som tyngdes ned med stora stenar. Det blev långsamt svart runtomkring mig.

Jord. Det var jord överallt runt mig. Det var bara jag och jordelementet. Ingen ficklampa, inget ljus kom in. Det jag hade var min tändare till smudge och till att tända Pipan. Ceremonin pågick under denna långa natt och jag drömde med Döden och skapade band till hens väsen som aldrig brutits sedan dess. En regnstorm förde mig tillbaka till verkligheten en stund, och jag kallade på mina lärare genom deras heliga namn och skickade känslan av desperation jag hade då det sakta men säkert började regna in i graven. Det funkade klockrent och de kom för att fixa till presenningar och stenar.

När graven öppnades nästa morgon och ljuset strömmade ner över mig var det som att födas på nytt. En svetthydda i tacksamhetens tecken blev pricken över i:et och jag kände skiftet i mig. På en natt hade jag vuxit flera decimeter inombords. När jag idag anordnar utesittningar för mig själv eller andra är det denna ceremoni jag har som guide. Rejält med jobb före, fastän mer ceremoniellt än  fysiskt – och något konkret att jobba med under sittningen, samt en markering efteråt av den transformation som ägt rum.

Vi behöver mer ceremonier i våra liv. Vi behöver mer magi. Utesittning är en fantastisk metod! Ut med dig bara – om det så är bara över en dag då du ägnar dig åt att fasta och umgås med naturen och dina egna tankar. Det är tillräckligt för att skapa nya utrymmen i dig, och transformera det som är uttjänt.